Allt är lika jobbigt, lika overkligt och allt är ba skit. Trodde inte att nått sånt här kunde hända... Varför just mig? Det har inte ens gått ett år sen Vera gick bort och nu detta? Jag som äntligen började få ordning på mitt liv igen och sen blir det bara ett stor smäll så är man där nere i gropen igen. Långt där nere i fosterställning och vet inte hur man ska ta sig upp och det känns som man bara far längre och längre ner. Ska verkligen livet se ut såhär? Eller är det bara mitt. Jag önskar inte detta till någon, inte ens min värsta fiende. Ingen människa ska behöva gå igenom något sådant.
Allt bara gör ont, hjärtat känns som att det väger flera ton och mina mage gör så ont. Kroppen är helt slut och min hjärna funkar inte. Längtar tills jag ska sova igen så jag får komma bort ett tag, det är den bästa tiden så man sover och allt känns bra igen.